Vi blev intresserade av en Ragdoll efter att vi förlorat våra två första kattungar. De var vardera 16 när medicinska problem kom ikapp dem, och vi var tvungna att lägga ner dem. Huligan adopterades från en granne; hon var en psyko-katt som vi behöll bara för att vi visste att hon inte skulle gå att adoptera. Efter att hon växte upp var hon bara sällan klappbar och kliade alla, inklusive min svärmor och veterinären (där hennes kort hade DANGEROUS skrivet överst). Vi fick Sam från en djuraffär eftersom vi trodde att han kanske skulle lugna ner Huligan. Sam var en sötnos, men han hade medfödda hjärt- och njurproblem. Vad med att byta ut saker runt huset som Huligan rev och betala för Sams sjukhusinläggningar och sjukvårdskostnader, bestämde vi oss för att det fanns mer än ett sätt att betala för en katt och att vi föredrar att göra det i förväg.
Så när dessa två var borta letade vi efter kattraser som var (1) folkfokuserade, (2) vackra och (3) inte baserade på en genetisk missbildning, t.ex. inte en Munchkin, Scottish Fold eller perser.
Vi tycker att Millie är underbar, men hon är helt klart en Ragdoll av husdjursklass. Men vi valde henne för att vi gillade Mitted-markeringarna, och jag har alltid varit sugen på en katt med vit näsa.
Hennes officiella namn är ungefär Magnificent Millenium Millicent eftersom hon kom strax före nyår 1999. Liksom Tyler, i länken du skickade, ÄLSKAR hon att jaga papperskulor, speciellt skrynkliga sådana. Hon leker katthämtning, vilket innebär att hon tar fram bollarna ur gömstället när hon vill leka och gömmer dem sedan igen när hon är trött. Som en hund verkar hon veta innebörden av ett spetsigt finger och kommer att undersöka bakom möbler om vi pekar ut var en felande boll finns. Normalt sett är Millie mer av en armlång katt som sitter där du bara kan röra hennes näsa med fingret men inte nå den perfekt preparerade pälsen för att möta upp den med ett husdjur. Men om någon är sjuk, gosar hon nära och kommer till och med att diagnostisera en sjukdom. Om jag vaknar med ett kittlande i halsen och Millie vid min sida, så vet jag att jag blir förkyld. En av hennes egenheter är att hon gillar att slicka bort limmet från kuvert. Hon tycker också om att krypa ner i öppna papper och tvättpåsar, filkartonger och resväskor när ingen tittar. Hon har aldrig åkt på en oplanerad resa men har kommit nära.
Ett av de roligaste ögonblicken var första gången som Millie träffade en mus som sökte skydd från en frostig höstkväll; hon hoppade upp på en stol och jag svär sa något som lät mycket som "eek". Med åren kom visdom, och nu följer hon bara vilken invaderande mus som helst med näsan, som för att säga "titta på det här". Inte för att vi får många möss, men om vi gjorde det skulle hon vara värdelös eftersom hon aldrig har visat aggression mot någon levande varelse, en sann Ragdoll-personlighet.
Vi fick en Burmilla som vår andra katt. Dessa är också avslappnade katter; rasen är så ny att den genomsnittliga livslängden inte är känd, men den måste vara i hög tonåren till tjugotalet eftersom jag får veta att alla grundardjuren fortfarande lever. Sundar är definitivt en katt med högre energi än Millie, men det var förhandlingsbart för oss. Vi fick honom efter att vi såg en artikel om Burmillas i en katttidning. Jag kan inte tro att Burmillas inte accepteras i det här landet. Precis som Ragdolls är de väldigt "hundlika". Sundar (Burmilla) är så folkorienterad att jag är ledsen att jag inte har hunnit försöka träna honom att göra trick. Jag kan få honom att gå vart jag vill att han ska genom att hålla upp min hand; han rör sedan vid näsan. Han är minst 90 % berömorienterad; endast mat är viktigt vid middagstid. När jag jobbar hemma kryper han upp i mina armar medan jag skriver runt honom på den bärbara datorn.
Burmillas är inte kända för show här i USA. Vi fick Sundar från Strathkirk &Horizons katteri i Ontario, Kanada där de är erkända. Det finns också en uppfödare (Sacred Spirit) här i USA. Helt ärligt är Sundar ännu diskretare än Millie och ännu mer folkorienterad. Han är också husdjurskvalitet, eftersom han är längre än utställningsstandarden. Nackdelen med en Burmilla är att de har en yowl i asiatisk kattstil, som kan vara väldigt envis och inte är vårt favoritljud klockan 4 på morgonen. Sundar är supersmart och har kommit på hur man öppnar skåp och skjuter upp dörrar som står på glänt. Om vi inte är försiktiga kommer han att låsa in sig i badrummet sent på kvällen, där han kan sträcka ut sig på badmattan och bli skön och rostig från värmeregistret. Tyvärr har Sundar INTE kommit på hur han ska vrida på vredet för att släppa ut sig själv när han är redo att gå, så vi får ett tidigt väckarklocka om vi glömmer och lämnar badrumsdörren på glänt vid läggdags.
