Livet skapar nya vägar för både människans och människans älskade husdjur. Den 17 oktober beslutade en systerdotter att livet inte var värt att leva och tog sitt eget liv. Vi var alla i bestörtning och chock! Nästa vecka skickade min syster i Edson, Alberta, Kanada ett meddelande till mig med en bild på en nio år gammal Ragdoll-katt. Hon berättade för mig att katten skulle avlivas om det inte gick att hitta ett hem för henne. Veterinären i Edson hade tagit Sammie från Humane Society och frågade om hon kunde försöka ta hem henne igen eftersom de ville lägga ner henne. Någon kallade henne en vildkatt (hon hade attityd) eftersom de var tvungna att spola henne för att få ut henne ur buren. Hon var helt tovig och fet. Jag vet att hon var rädd för alla konstiga saker som hände henne. Någon med ett två år gammalt barn hade lämnat henne på Humane Society. Hur blir en nio år gammal katt plötsligt vild? Jag sa till min man att jag skulle ta henne som den var 
mitt uppdrag att rädda hennes liv. Du kan föreställa dig vad han sa eftersom vi redan var vaktmästare till vår vackra milda Himalaya 5 ½ år gamla "Dai-Zee" och vi är seniorer. Min avlidna systerdotter älskade djur och lämnade fem bakom sig och som tur var fick de alla kärleksfulla hem så jag var tvungen att göra detta på grund av henne.
Sammie tillbringade två månader i en bur på veterinärens kontor och var nära att bli avlivad igen eftersom veterinären inte hade någon tur med att återinhysa henne. Det var här en annan systerdotter "Sam" blev kallad av veterinären för att snälla ta Sammie och försöka ta hem henne igen. Vi döpte vår Ragdoll Sammie efter vår omtänksamma systerdotter. Så vi sa att vi skulle ta Sammie men här var vi 9 timmars bilfärd bort så logistiken verkade oöverstiglig på vintern genom de kanadensiska klippiga bergen. Som tur var flyttade en brorson från Edmonton Alberta till Kamloops British Columbia och 
gick med på att transportera henne. Så på kort tid var Sammie på fem olika platser och på väg till oss. Bilresan till Kamloops var en rak 7 timmar och Sammie var bra på det – jamade mjukt ibland. Min familj körde henne sedan från Kamloops till Vernon den 9 november där vi hämtade henne för att köra henne till West Kelowna. Hon grät högt för den kortare resan på 2,5 timmar vilket var för roligt! Sammie luktade inte gott, var fet, tovig och behövde klippa naglarna. På vägen hem var det första vi gjorde att stanna vid en djuraffär och köpa en trädbädd till henne.
Vi höll Sammie i ett säkert rum med stängd dörr hela tiden i två veckor. De två veckorna gömde hon sig i varje hörn. Hon kräktes varannan dag. Jag gnuggade båda katterna med ansiktsdukar och la ansiktsdukarna i deras sängar så att de vände sig vid dofterna av varandra. Jag borstade och tog prover på deras päls till var och en av dem. Snacka om väsande från Sammie men Dai-Zee var bara nyfiken. Vår söta milda Himalaya låg utanför den stängda dörren vid varje tillfälle.
Vi var tvungna att ta Sammie till veterinären för en boostershot och vi tänkte förstås att vi kunde klippa hennes naglar också. Veterinärbesöket var en katastrof då hon skrek och slogs mot alla. Den ojämna veterinären kom ut och sa att han lyckades ge henne skottet men bara ena sidan av hennes naglar klipptes. Jag var tvungen att ta tillbaka henne om en månad för en ny boostershot och han rekommenderade ett lugnande medel.
Under tiden fick jag veta om hönsnätsdörren genom att en annan syster tog emot de två katterna från sin avlidna dotters hushåll hade byggt och använde eftersom de nu hade två nya och tre bosatta katter att introducera. Det blev en stor succé! Så min man gjorde en 5 fot hög träram och häftade fast kycklingnätet på den. Han satte sedan två ögonkrokar på ena sidan och vi kunde spärra skärmen. Den andra sidan stöttes mot dörrkarmen. Tänk på att detta var på sovrumsdörren men vi lyckades enkelt ta av den när vi ville gå in och ut. Den var väldigt lätt eftersom min man använde trim för ramen.
Nu tittade katterna på varandra varje dag. Sammie fortfarande väsande och morrande uppifrån högt och Dai-Zee blev hänförd över att se henne. Vi lämnade dem ifred eftersom Sammie gömde sig mindre och hade börjat använda sin trädbädd. Hon kom till skärmen för att se vad Dai-Zee gjorde. Jag släppte ut Sammie i huset när Dai-Zee sov i källaren så hon blev bekant med allt. Vi kallade Dai-Zee den vänliga stalkern eftersom hon alltid sprang uppför trappan till Sammie.
Sammie verkade inte veta hur man leker med någon av leksakerna så jag började leka med henne och sakta kom det glada ljuset till hennes ögon. Hon tittade ivrigt på leksakerna och mig för lektid. Hon älskar fjäderstaven!
Detta pågick i en månad tills vi tog Sammie till veterinären för ytterligare en boostershot och blodprov. Den här gången med sedering fick vi sprutan, blodprov och naglarna klippta. Veterinären var förvånad över hur mycket hennes utseende hade förändrats. Tack och lov visade blodprovet en frisk katt.
Efter veterinärbesöket började jag ge katterna godsaker tillsammans vid skärmen. Det var ständig upprepning med ordet "treat" om och om igen.
Sedan eftersom de började röra näsor bestämde vi oss för att det var dags att ta ner skärmen strax före nyår (tog sju veckor). Sammie väste fortfarande och morrade och Dai-Zee var varhelst Sammie gick. Dai-Zee är verkligen den vänliga stalkern eftersom hon aldrig har gjort ett ljud. Hon har till och med somnat framför Sammie.
Sammie tolererar nu Dai-Zee och vi känner att när hon väl är helt stressfri kommer de att sova i samma rum och vi kommer att ha sovrummet för oss själva igen. Vårt mål är ett år men det kan gå mycket tidigare. Det krävs tålamod, mycket klappande och lugnande ord och kärlek. Efter de första två veckorna och efter att ha blivit väsnade åt min man sa jag "jag gillar henne inte". Nu har hon vunnit honom och hon är lika speciell som vår Dai-Zee är för honom.
Den senaste bilden på Sammie visar en nöjd Ragdoll med ljusa ögon med glittrande päls. En hel del familj (en systerdotter, en brorson, 4 systrar) var involverade i denna glada historia och jag är mycket tacksam mot dem alla. Plus förstås den omtänksamma veterinären som tog det extra steget för att rädda "en katt med attityd!".
Helen Loraas-Harding
