Med designhundarnas popularitet är frågan om hybridkraft en som ofta kommer upp i relaterade diskussioner. Även känd som heterosis, termen hybrid vigor hos hundar beskriver förbättringar i form eller funktion som ett resultat av korsning. Denna term används i alla typer av avel, inte bara för hundar.
Är designerhundar friskare än renrasiga?
Om du gör lite forskning kommer du att upptäcka att det finns hundratals olika hundraser där ute, var och en med sin egen unika historia. Vissa raser som Shar Pei, Siberian Husky och Saluki kallas forntida raser eftersom de har ett ursprung som går tillbaka mer än 500 år. Vissa gamla och antika raser är också några av de hälsosammaste hundraserna eftersom de har fördelen av en stor genpool till skillnad från några av de nyare raserna som utvecklats genom inavel eller från en begränsad genpool. Även några av de hälsosammaste hundraserna är dock predisponerade för vissa genetiskt ärftliga tillstånd som progressiv retinal atrofi eller höftledsdysplasi. Om två hundar som bär på en genetiskt ärftlig sjukdom föds upp är chansen större att den förs vidare till valparna.
Ämnet genetik med avseende på designerhundar väcker frågan om hybridkraft, eller heteros. Hybrid vigor definieras av American Heritage Dictionary som "ökad kraft eller överlägsna kvaliteter som härrör från korsning av genetiskt olika växter eller djur". För det första finns det inga tydligt definierade mätningar för genetisk överlägsenhet hos djur, särskilt hos hundar. En viss egenskap (som en dubbel päls) kan göra en fjällras bättre lämpad för sin miljö, men samma egenskap kan vara en nackdel för en ökenras. Det är också viktigt att notera att inte alla hybrider uppvisar hybridkraft – tänk på mulan, en korsning mellan en häst och en åsna. Mulan är nästan alltid infertil – detta kan knappast anses vara en överlägsen egenskap.
När det gäller hybridkraft som den gäller specifikt för hunduppfödning, släppte Journal of the American Veterinary Medical Association nyligen resultaten av en studie utförd vid UC Davis. Studien involverade analys av medicinska journaler för mer än 90 000 hundar, spårning av fall av 24 genetiska tillstånd bland renrasiga hundar och korsningshundar. Intressant nog visade studien att 13 av dessa tillstånd inte visade någon skillnad i prevalens bland renrasiga och korsade hundar. Tio av tillstånden var dock vanligare hos renrasiga och ett tillstånd var vanligare hos korsningshundar. Denna enda studie räcker inte för att säga om hybridkraft är en myt eller verklighet, och om den existerar räcker det inte att säga om termen kan tillämpas på hundar korrekt.
Om vi kan ta bort något från denna studie borde det vara tanken att genetik är komplicerad och att enbart blandad avel inte är tillräckligt för att eliminera genetiska störningar. Tanken att alla blandrashundar uppvisar hybridkraft och att de inte kommer att utveckla några genetiska störningar är felaktig. Förhoppningsvis kommer veterinärforskningen med tiden att utvecklas till den grad att genetiska störningar helt kan förebyggas, men vi är inte där än.
