När vi bodde i DC hade Emmett och Lucas mycket hektiska sociala liv. De gick till parken i 45 minuter på morgonen och 45 minuter på kvällen. Vi tog dem till Petsmart eller till vänners hus för valpträffar på helgerna. De gick på en hundfödelsedagsfest med alla sina parkvänner. Under trevliga nätter lekte de på vår byggnads (helt inhägnade!) takterrass med andra hundar från vår byggnad. Hundägare sökte upp varandra för sociala aktiviteter, grupppromenader och parkträffar. Varje dag träffades Emmett och Lucas och umgicks med massor av hundar. Jag tror faktiskt att det var det som hjälpte Lucas att övervinna många av sina hundrelaterade problem. Vid något tillfälle insåg han, Wow! Hundar är KUL!
När vi flyttade till Indiana var kommentaren vi fick från absolut alla:"Hundarna kommer att bli så glada över att äntligen ha en trädgård!"
Och det är de förstås. Typ.
När jag går runt med pojkarna i mitt kvarter blir de skällande. Mycket. Där är boxaren som skriker över sitt blå staket. Det är collie-något som rusar fram sitt kedjelänksstängsel, morrande och knäppande. Sedan är det hundarna bakom elstängsel, och hundarna som rusar ut från halvöppna garageportar för att jappa och jappa när pojkarna går förbi. Dessa stackars hundar låter eländiga. Och tyvärr ser jag bara att samma få hundar blir promenerade konsekvent. (Jag är egentligen ingen Gladys Kravitz. Jag jobbar bara hemifrån på ett kontor med fönster!)
Nu måste vi verkligen sträva efter att ordna hundinteraktioner. Och tyvärr tror jag att Lucas börjar avvika lite. Även om vi tar honom till Petsmart och ordnar lekträffar, är han ganska dålig på att hälsa på obekanta hundar igen. Så vi behöver bara öka det, hitta fler möjligheter eller skapa dem!
Men det får mig att undra över alla de människor som var så glada över att pojkarna äntligen skulle få en trädgård... I staden, åtminstone i vårt grannskap, strävade hundägare efter att ordna interaktioner och socialisering för sina hundar. I förorten, åtminstone i vårt grannskap, skäller de flesta hundar vi möter på oss bakom ett staket.
Så är gården verkligen så fantastisk? Kan det vara? Är stadshundar gladare än förortshundar?
