Hej! Jag heter Sunshine. Jag brukar kallas Sunny eller Sun. Min familj säger att jag förmodligen är en turkisk angorablandning; ca 3 år gammal antar jag. Jag är inte en Ragdoll, men jag adopterades från en Ragdoll-räddning och jag bor med adoptiv Ragdoll/mix-syskon. Det här är min berättelse om hur jag blev räddad och kom att bli en del av min familj i Texas från hela världen.
Jag föddes under en trasig säng i en nedgången villa i Qatar. Min mamma tog hand om mig. När jag var gammal nog att leka lekte hon med mig på gården på dagarna när människorna som bodde där var på jobbet. Hon gick tvärs över gatan till en papperskorg för att hämta mat till oss. Hon var en bra mamma, men livet på gatan är farligt. Tyvärr kom hon inte tillbaka en dag och jag fick klara mig själv. Även om jag var en söt ung kattunge var inte alla trevliga mot mig. Någon knöt ett snöre runt min hals och jag kunde inte få av den själv. Vid något tillfälle var min svans bruten. Jag var ensam och hungrig och rädd. Som tur var såg jag en dam, Randa, som matade katter på andra sidan vägen, så jag gick till henne för att få hjälp och mat. Hon var så fin! Hon klippte skosnöret av mig och gav mig mat och började till och med ge mig mat i villan så att jag inte skulle behöva gå över gatan och riskera att bli påkörd av en bil eller misshandlad. Problemet var att människorna som bodde i villan inte ville ha mig där, så de skulle hämta matskålarna som Randa lämnade åt mig och slänga dem. Jag visade henne var de kastade mina matskålar när hon kom tillbaka för att fylla på dem, och hon bestämde sig för att hon behövde få mig därifrån. Randa räddade mig precis i tid! Strax efter det övergavs villan och kedjades fast. Jag skulle säkert ha varit instängd!
Randa höll mig säker och döpte mig till Suntan och letade efter ett bra hem åt mig. Året därpå arbetade hon med en räddningsgrupp i Qatar för att få mig på ett plan till USA där de sa att jag skulle ha större chans att hitta ett bra hem där jag skulle bli en älskad och omtyckt familjemedlem. Så i juni 2018 gick jag ombord på ett plan tillsammans med en annan katt och flera kattungar för att göra den långa resan över havet till Texas. Jag skäms inte för att erkänna att jag var helt förstenad.
Vi landade på andra sidan jorden och jag blev upplockad av några människor som jag aldrig träffat förut och de satte mig i en bil. Då var jag så trött och törstig och hungrig att allt jag kunde göra var att stirra på dem i rädsla och flåsande. De pratade sakta till mig och såg till att jag hade tillräckligt med luft och gav mig friskt vatten, men jag var fortfarande så rädd. Den andra vuxna katten jag var med var ingen hjälp då han var lika rädd som jag. De körde mig en timme bort till Ennis, och jag hamnade i lite av en karantänssituation. Det var ganska bekvämt, och jag fick äntligen mat och mer vatten och en kattlåda! Det fanns många andra katter där. Jag fick reda på att alla också letade efter ett hem som det som min Randa brukade prata om att hitta åt mig, så jag var åtminstone inte ensam.
Jag var inte i karantän särskilt länge. Det visade sig att jag bara behövde några saker och sedan var jag fri att ströva runt i huset. Jag såg damen som hämtade mig från flygplatsen flera gånger och hon stannade alltid för att prata med mig och klappa mig. Jag älskar verkligen att bli klappad! Jag hoppade till och med ner från toppen av kylskåpet för att bli klappad ibland. Jag märkte att folk skulle komma över på helgerna och prata med och klappa de andra katterna och sedan ta med dem hem. Jag ville verkligen ha ett hem, men jag kände inte att jag riktigt passade in på räddningen som jag nu känner som Merlin's Hope Ragdoll Rescue. Jag var lite i skuggan av lekfulla unga kattungar, stora fluffiga Ragdolls och perser och stiliga tabbies. Jag är lite mer exotisk med min rödaktiga färg och stora gröna ögon. Från juni till slutet av december såg jag andra katter gå till sina eviga hem men ingen verkade intresserad av mig. Min räddningsmamma MeLinda var dock så bra mot mig – pratade med mig, lekte med mig och såg till att jag mådde bra. Jag saknade Randa, men jag var tacksam över att vara långt borta från farorna på gatorna.
Och så en dag kom min vän som hämtade mig från flygplatsen för att ta bilder på oss för våra Petfinder-profiler (vad det nu är). Hon älskade mig ett tag och hämtade mig sedan (hon hade aldrig gjort det förut) och höll om mig en stund och viskade, "Vill du komma och bo hos mig?" Jag var inte säker på exakt vad hon menade, men jag kvittrade åt henne och lät henne ta min bild (igen) och följde henne runt. Ungefär en vecka senare kom hon tillbaka med en stor grå bärsele, tog några av mina saker (mitt pass, antar jag) och tog mig på ännu en biltur (jag hatar verkligen de sakerna). Har du någonsin hört talas om julen? Nåväl, på bilturen sa min vän, min nya fostermamma, att det var jul och att när vi kom hem till henne skulle jag köpa en strumpa. Vadå?!
När vi kom till mitt fosterhus blev jag placerad i mitt HELT EGET RUM! Det var så tyst förutom fåglarna utanför. Herregud – jag ÄLSKADE att titta på fåglarna! Jag kunde säga att det fanns andra katter där, Wash and Cake som jag snart skulle få veta är deras namn, men de fanns någon annanstans i huset. Det här rummet var bara för mig. Mina fosterföräldrar tog med mig färskt vatten och mat, en strumpa med leksaker i, en ny säng för mig att ligga i (jag var tydligen deras första fosterkatt), och de klappade mig och hjälpte mig att slappna av en liten stund innan lämnar mig ensam för kvällen. Jag kunde fortfarande höra dem hela natten.
Efter en kort stund började jag vänja mig vid mitt rum och mina fosterföräldrar. Jag lät dem till och med klippa mina klor, men bara en tass i taget (låt oss inte låta oss ryckas med). Jag började känna mig mer som mig själv, så jag pratade mycket mer, och jag spinnade mycket för att se till att mina fosterföräldrar visste hur tacksam jag var när de kom för att sitta med mig eller leka med mig eller ge mig mat och färskt vatten. Jag gjorde många små ljud åt dem. Jag var så glad att bara ligga bredvid dem när de är på besök eller när vi lekte. Jag älskade att spela! Jag skulle leka med allt och allt. Ibland när jag var ensam på natten lekte jag bara med varje leksak i rummet själv. Jag gillade också när de borstade mig och klappade mig, och jag gillade till och med när de tog upp mig och höll om mig och klappade mig en stund. Ibland gav jag dem kyssar, och ibland skulle jag älska att bita dem. Jag är inte säker på varför, men jag bet dem faktiskt inte på riktigt.
Efter en liten stund började jag träffa de boende katterna i huset och vi började lära känna varandra. Cake väste åt mig först, men vi blev vänner. Liksom jag räddades Wash av Merlin's Hope och stannade där också tills mina fosterföräldrar adopterade honom 5 år tidigare. Sedan dess flyttade Wash and Cake flera gånger med sin familj, men de slog sig till slut ner. Jag hoppades verkligen att efter nästan två år av att leta efter detta magiska "för evigt hem" skulle någon vilja ha mig och jag skulle hitta en familj som min fosterbror Wash gjorde.
...Och så hände det. En dag, mitt i veckan på en onsdag när inget speciellt hände alls, hämtade mina fosterföräldrar mig och tog bilder med mig och berättade att de bestämt sig för att de bara inte orkade skiljas från mig. "Du är hemma." HEM. Wash and Cake var inte längre mina fostersyskon och mina fosterföräldrar var inte längre mina fosterföräldrar. Det här var min familj! Mina fosterföräldrar, mina vänner som hämtade mig från flygplatsen för så många månader sedan, adopterade mig den 9 januari bara några veckor efter att ha tagit in mig i deras hem. Mina föräldrar bestämde sig för att de ville att jag skulle få en nystart, men de kände att mitt namn hade getts till mig med kärlek och det var viktigt, så de döpte om mig till Sunshine.
Nu är jag en av de bosatta katterna och vi har andra fosterhem från Merlin's Hope. Istället för en liten kattsäng i mitt fosterrum kan jag ligga på ALLT var som helst i huset, och det gör jag. Jag älskar att ligga på de olika kattsängarna och soffan och visa upp min mage! Jag sjunger också för och pratar med mina föräldrar när de lagar middag till mig. Jag ÄLSKAR Stella och Chewy frystorkad kyckling! Mina föräldrar säger att jag har blivit en fånig, rolig, vacker tjej, men jag är bara jag! Jag menar, SJÄLVKLART gör jag roliga miner mot min familj – de kan vara så konstiga. Haha! Sedan januari har vi även adopterat en hund, Bella. Mina föräldrar sa att de alltid velat ha en stor otydlig familj – ja, här är vi! Min familj delar våra bilder på vår Facebook-sida @RescuedFuzzies (Wash, Cake, Sunshine och Bella). Mamma säger att hon hoppas att min berättelse kommer att hjälpa människor att förstå vikten av att arbeta med utomeuropeiska räddningar för att få kattungar som jag i säkerhet. Min historia är inte den värsta, helt klart! Vi är så tacksamma mot Randa för att han räddade mig och till MHRR för att han tog in mig och höll mig säker. Tack för att du bryr dig!
************************************************** ************************************************** *********
MHRR är en frivillig 501(c)(3) ideell Ragdoll och Ragdoll-liknande (långhårig) ras/blandningsräddning i norra Texas. De fokuserar på att rädda, rehabilitera och återinhysa katter som kommer från lokala härbärgen, överlämnande av ägare och utländska partnerskap. Alla MHRR-katter fostras i privata hem. Donationer kan göras via PayPal via länken (https://www.paypal.me/merlinshope). Följ MHRRs Facebooksida för regelbundna uppdateringar.
Har du en Ragdoll-kattunge eller katt? Överväg att skicka in din kattunge! Riktlinjer för inlämning av veckans Ragdoll
Läs fler bidrag till veckans Ragdoll.
