Har du någonsin undrat hur exakt en fisk kan simma, balansera och konsumera mat under vattnet? Kolla in hur fiskar verkar hålla sig uppe och frodas i sin vattenmiljö.
De flesta fiskar simmar genom kroppsrörelser och fenrörelser. Fenorna är huvudsakligen balanserande, förutom stjärtfenan, som fungerar som ett sista stötelement och driver fisken genom vattnet.
Vid normal simning i medeltempo till snabb simning påbörjas åtgärden vid fiskens huvudände och vågor passerar nerför kroppen och kulminerar med en svans. Rygg- och analfenorna hindrar fisken från att vända sig i vattnet; de parade fenorna utför också broms- och svängfunktioner.
Vid långsam simning och statisk balansering i vattnet används bröstfenorna. Dessa fenor är vanligtvis färglösa så att när fisken fortfarande är i vattnet är deras mjuka rörelse obemärkt. Ja, i en fisk som den siamesiska fightern (Betta splendens ), måste dessa "bröstfenor" letas efter mycket noggrant, i motsats till de ljusa färgerna på resten av finnarna.
Vissa fiskar, särskilt några av de afrikanska ciklider och sticklebacks, simmar vanligtvis med bröstfenorna snarare än kroppen, men detta är en ovanlig vana och inte normen.
Tre huvudfaktorer styr balansen hos fisk:
Men de flesta fiskar använder ljuskällan som en känsla för riktning och orientering. Detta är ungefär samma reaktion som får insekter att flyga in i ett ljus. I akvariet ses effekten av ljus om ljuskällan som kommer in i tanken inte kommer från luften (ett exempel kan vara ett av de nya undervattens LED vattentäta ljusrören). Fisken kan observeras simma i en vinkel, ibland en mycket udda syn när de simmar i en orientering mot ljuskällan som om den vore ytan på akvariet. Fortsatt lutande belysning sägs orsaka störningar hos fisken som utsätts för den, så om du använder nedsänkbar belysning för "effekt" ska du inte använda den istället för takbelysning, utan bara som ett komplement.
Den hastighet med vilken ett djur förbrukar energi, producerar värme och avfallsprodukter och förbrukar syre kallas ämnesomsättningen. En förståelse för de faktorer som ändrar ämnesomsättningen är av primär betydelse för akvaristen.
Eftersom fiskar är kallblodiga skiljer de sig fundamentalt från däggdjur genom att deras ämnesomsättning ökar när temperaturen stiger och är som hungrigast när de är varm. Människor förbrukar mycket energi, som tillförs av mat och dryck, för att hålla en konstant kroppstemperatur som ofta ligger långt över temperaturen i kroppens omgivning.
En fisk, å andra sidan, har ingen uppvärmningsmekanism för att göra detta utan lyder bara en grundläggande kemisk lag som gör att kroppsprocesserna går snabbare ju högre kroppstemperaturen blir på grund av temperaturen i vattnet som omger kroppen sig. Således förvandlar en fisk mat till energi i mycket högre hastighet i varmt vatten än i kallt vatten.
En annan faktor som påverkar ämnesomsättningen är aktivitet. En vilande fisk behöver mindre energi (mat) än en aktiv fisk. Ju högre temperatur, desto mer energisk tenderar en fisk att vara, så att en förhöjd temperatur verkar dubbelt för att orsaka högre energiförbrukning hos de flesta arter – fisken använder mer energi inte bara för att det är varmare utan också för att den måste simma mer att fånga och att konsumera och smälta mer mat. Denna verkan har dock en övre gräns och bestäms förmodligen av den minskade lösligheten av syre i varmare vatten.
Således, vid cirka 80 grader F, når den genomsnittliga fisken sin maximala syreförbrukning och maximala aptit. Detta är också den primära temperaturen för att inducera avelsaktivitet hos de flesta arter och för att inducera den snabbaste födelsecykeln hos arter som bär levande.
En ytterligare faktor som påverkar ämnesomsättningen är ålder. Unga fiskar växer relativt snabbare än äldre fiskar, och de förbrukar dessutom syre och föda snabbare per kroppsviktsenhet.
Kom ihåg att kvinnliga levande bärare kommer att behöva mer syre än yngre fiskar eller hanar. Tänk på detta när du hanterar ditt akvarium.
Labyrintfisken, eller Anabantider, är bubbelbobyggare, men utöver detta kan de andas syre direkt ur luften med hjälp av labyrintorganet. Inhemska i varma, stillastående vattenkroppar, de kan ta in luft från vattenytan och hålla den i labyrintorganet. Inom labyrinten finns många små labyrintliknande fack av tunna beniga plattor som kallas lameller. Lamellerna är täckta med extremt tunna hinnor, så tunna att syre kan passera igenom. Blod i membranen absorberar syret och transporterar det genom hela kroppen.
Deras vana att bygga bubbelbon är en anpassning som kommer från deras andningsluft. Bubbelboet är byggt av en kombination av slem och luft för att bilda bubblor som flyter på ytan, och fiskens ägg avsätts i boet.
Hanen skyddar äggen och senare ungarna när de kläcks. Nu är problemet för nybörjaruppfödare, de flesta labyrintfiskarter är relativt lätta att föda upp, fiskarna gör allt, men de lägger sig, och hanen kläcker ut hundratals yngel.
När ynglen väl lämnar boet är syrebehovet så högt att om uppfödaren inte har en välluftad tank kvävs ynglen snabbt och dör. I naturen byggs bon i sumpiga bäckar och dammar och så fort ynglen simmar fritt sprids de ut i naturens vidd, så att de inte förblir koncentrerade i ett litet utrymme.
