Jag väntade länge med att skriva den här artikeln eftersom jag var rädd att folk skulle döma mig som en dålig husdjursförälder. Jag bestämde mig till slut för att skriva det när jag hörde otaliga andra "min hund åt"-historier och kom överens med det faktum att olyckor händer.
"Tror du att din hund åt vad?" Det är orden jag hörde från min veterinär i telefon när jag försökte förklara att jag trodde att min herdeblandning Gatsby kan ha ätit upp några nålar från en nålkudde.
Låt oss gå tillbaka till början. Jag kom hem från jobbet runt 6 och började med middagen. Något glänsande på köksgolvet fångade mig. Det var en nål. Jag tänkte inte så mycket på det först, tänkte att det kan ha ramlat av några kläder jag nyligen hade köpt. Spola framåt några timmar. Vi var på väg tillbaka från vår kvällspromenad när jag såg en leksak som jag inte kände igen i Gatsbys låda. Jag tog upp den och mitt hjärta stannade. Det var nålkudden från sylådan.
För att vara ärlig var min första reaktion "Det finns inget sätt att han åt något, de verkar alla fortfarande vara på kudden." Trots mitt förnekande kollade jag hans mun och kikade ner i hans 
halsen. Inget blod, inga nålar, inget onormalt. Han agerade också normalt. Jag kom plötsligt ihåg stiftet i köket och började leta efter fler stift. Jag visste direkt att det skulle bli ett problem. Jag hittade nålar till vänster och höger. Några var trasiga och några var böjda. Även om jag trodde att mitt förnekande fortfarande höll i sig (vem äter pins, eller hur?) ringde jag min veterinär. Hon instruerade mig att åka till akutsjukhuset för djur för röntgen.
Vid det här laget var jag fortfarande lugn och förnekade bestämt för mig själv att någon av hundarna faktiskt hade ätit upp någon av stiften, men bättre säkert än ledsen. De tog tillbaka hundarna för röntgen och sedan kom veterinären för att prata med mig. Hon gav mig de goda nyheterna först:Barret var fri och klar, inga nålar i magen. Å andra sidan hade Gatsby ätit tillräckligt med pins för dem båda. Därifrån är nästan allt annat suddigt. Röntgenbilden var skrämmande. Ett kluster av vad jag senare lärde mig vara 11 stift satt i hans mage. En hade redan tagit sig fram mot tarmarna.
På grund av det stora antalet stift som han hade fått i sig var operation hans bästa alternativ. Om vi tog "vänta och se vad som passerar"-metoden kunde skadan ha varit oåterkallelig. Jag fick höra att när en hund har fått i sig nålar, och det är mindre än 3, kommer de i allmänhet att passera utan problem med övervakningen. Jag blev förvånad över att höra att detta inte var den första stiftextraktionen min veterinär hade utfört! Jag skulle göra vad som helst för mina "barn" så jag skrev under papper, skickade honom till operation och gick hem för att vänta.
Klockan var ungefär 02.00 när veterinären ringde för att meddela mig att han var ute efter operation och vaknade. De kunde bara hitta och ta bort nio stift trots flera röntgenbilder som tagits under operationen. Jag skulle hämta honom från sjukhuset och ta honom till min vanliga veterinär på morgonen. Han släpptes senare på dagen med strikta dietrestriktioner, mediciner och instruktioner. Jag anklagades också för den obehagliga uppgiften att dissekera eventuella tarmrörelser för att vara säker på att de två sista stiften kom ut på ett säkert sätt.
De närmaste dagarna var vi fortfarande riktigt oroliga för honom. Han var inte intresserad av mat och gick inte på toaletten. Efter ungefär en vecka kunde jag äntligen hitta ett livsmedel (äggröra) som han skulle äta. Vi andades ut när vi några dagar senare hittade den sista stiften i hans avföring. Trots att han fortfarande kräktes och gick ner i vikt försäkrade veterinären mig att han snart skulle återgå till det normala, efter att ha genomgått en ganska invasiv operation skulle det bara ta tid. Efter några veterinärbesök och flera olika mediciner var han på bättringsvägen.
Erfarenheten har lärt mig några lektioner, främst att vissa hundar verkligen kan (och kommer) äta vad som helst om de ges möjligheten. Jag var alltid väldigt försiktig med att lämna saker utanför eller lämna dörrar öppna innan, men (lektion #2) hundar kan vara väldigt lömska. Äntligen lärde jag mig att båda mina hundar är integrerade delar av mitt liv och att när det kommer till tråden skulle jag göra vad som helst för att göra deras liv långa, friska och lyckliga.
Så slutar min berättelse om hundens nålkudde. Om du har en, dela gärna din egen "min hund åt"-berättelse i vårt kommentarsavsnitt.
