Det har gått 1 månad sedan vi sa hejdå till Linus och idag kom Linus aska hem till oss.
Jag har försökt skriva det här blogginlägget varje dag den senaste månaden, men det har varit svårt.
Minnena kommer rusande tillbaka, min mage blir knuten och det blir för svårt att fortsätta.
Idag kommer jag över puckeln. Jag ska avsluta min hyllning till Linus och dela med mig av några bilder och minnen av min bästa kompis.
Förresten, jag såg precis den senaste Avengers-filmen och dagens titel var inspirerad av MCU:s Captain America:The First Avenger.
Japp, med eller utan Linus är jag fortfarande en nörd...
Vi räddade Linus från Carsons djurhem fredagen den 7 januari 2005 och härbärget sa att han var 2 månader gammal (vi förklarade att hans födelsedag var den 7 november 2004).
Han var mycket sjuk, anemisk, täckt av loppor och öronkvalster, hade maskar och vi fick senare reda på en allvarlig maginfektion.
Linus rörde sig inte och hade det så dåligt att vi trodde att han kan ha gått bort på vår bilresa hem.
Första dagen hemma använde jag en loppkam för att bokstavligen ta bort hundratals loppor en efter en från Linus. Jag satt där med honom i mitt knä i över 3 timmar och kammade den stackars lilla killen.
Vi fick en tid hos vår veterinär i måndags morse och efter sin friskvårdskontroll sattes Linus på medicin för de åkommor som nämns ovan.
Inom ett par dagar mådde Linus bättre och lekte med sin lilla kompis Ralphie (mina föräldrars hund).
Visste du: Jag har fostrat över ett dussin ledar- och servicehundsvalpar och när det kom till potträning var Linus (min allra första valp) den absolut lättaste att träna.
Vi tog Linus på camping i Sequoia's när han var ungefär 1 år gammal. Han var en fantastisk campingkompis. Jag har några roliga fakta att dela om vår första campingupplevelse.
POTTY TRAINING 101
Kommer du ihåg hur jag sa att Linus var briljant när det kom till potträning? Nåväl, vi trasslade till.
Det enda stället vi hade potta för honom var på gräset.
Vi insåg inte att detta var det enda stället han någonsin pottade förrän vi fick honom till vår camping där det inte fanns något gräs, bara smuts.
Han kissade eller bajsade inte på över 24 timmar och vi trodde att vi skulle behöva ta honom nerför berget igen.
Lyckligtvis bestämde han sig för att han inte kunde hålla det längre och gjorde den längsta kissan någonsin (tänk Tom Hanks i A League of Their Own).
NÄRSAMTAL
Linus ville inte bli blöt.
Vi släppte honom koppel medan vi vandrade längs flodleden.
Medan han hoppade från sten till sten och försökte undvika att bli blöt föll Linus nästan över sidan av ett vattenfall som förmodligen var cirka 20 fot upp med en grund botten.
DEN BÄSTA VÄRKLOCKAN
Vi låter Linus vandra vår camping utan koppel.
Han höll sig alltid nära, men då och då försvann han ner till floden.
Vi skulle tappa honom, men när vi ropade hans namn kom han glatt springande uppför leden.
Sent på natten vaknade vi av ett konstigt ljud och tänkte först, BÖR! men det kom inifrån vårt tält.
Efter att den initiala grymheten försvann insåg vi att Linus höll munkavle och när jag kämpade för att hitta min ficklampa hörde jag det oundvikliga ljudet och lukten av hundkräksjuka.
Vi hittade en halv uppäten smörgås, majs och några andra delikatesser som Linus tydligen hittade och festade på nere vid floden. YUCK!
Vi bodde i en lägenhet på golfbanan under de första 10 åren av Linus liv. Detta innebar ingen stor gård, utan en stor lekplats på golfbanan tills...
JAKT WABBITS
Vår lägenhet låg på det första hålet, så tidigt på kvällen när det inte fanns fler golfare på banan gick jag Linus i koppel längs driving range-stängslet och lät honom sedan springa runt i kopplet nära det andra hålet.
En dag såg han en kanin och fortsatte att jaga honom runt baksidan av driving range-stängslet och sedan in på DRIVING RANGE!
Lyckligtvis kunde jag få honom tillbaka under min kontroll innan han blev kastad av golfbollar.
Det var sista gången vi släppte Linus koppel på golfbanan tills...
WILE E. COYOTE
Vi hade vackra solnedgångar över golfbanan och jag gillade att ta Linus på hans kvällspromenad vid den här tiden.
För några korta år sedan gick vi i solnedgången när Linus såg en prärievarg.
Än i dag vet jag inte hur han gjorde det, men han halkade på sin krage och bultade över golfbanan för att försöka fånga den här prärievargen.
Jag sprang efter honom och skrek hans namn, men inom några sekunder var Linus och prärievargen bortom min syn.
Jag kände för att gråta för jag var inte säker på om Linus någonsin skulle hitta hem, om han skulle bli attackerad av flocken, eller till och med hamna påkörd av en bil om han vandrade ut på gatan.
Som tur var såg jag Linus gå tillbaka mot mig, ungefär 30 sekunder efter att jag började gå tillbaka till huset.
Visste du: Efter att Stetson hade bytt karriär från ledarhundsprogrammet lät jag honom och Linus tävla nerför det första hålet på golfbanan. Stetson försökte hårt, men Linus körde cirklar runt honom.
Den här videon som granskar ComfortFlex Sport Harness från 2012 visade mest Linus och i slutet springer han på utsidan av det första hålet på golfbanan.
Linus var den bästa hundtränaren i vårt hus.
Han lärde valparna att inte gå på möblerna.
När valparna blev galna och utom kontroll lät han dem veta att det var olämpligt.
Linus höll valparna i schack, men han lekte också med valparna.
Kolla in den här videon där han leker med Charlie och Riley för ett par månader sedan.
Under de senaste 13 1/2 åren var Linus min bästa vän.
Jag tillbringade mer tid med Linus de senaste 13 och 1/2 åren än någon annan.
Han ville aldrig lämna min sida. Han var min skugga.
Han var i samklang med mig. Om jag var ledsen skulle han trösta mig. Om jag var upphetsad var han redo att spela. Om jag ville ta en tupplur skulle han lägga sig bredvid mig.
Varje kväll låg han på kudden ovanför mitt huvud och vilade sedan huvudet bredvid mitt högra öra.
Jag kommer aldrig att glömma honom och jag saknar honom mycket.
Min fru Allison träffade Linus när han var 6 år gammal. Hon saknar honom djupt och delade några av sina minnen:
Jag vet inte ens var jag ska börja med Linus.
Han var vår beskyddare.
Jag kände mig trygg när jag var ensam hemma med honom. Han skällde på allt som kom nära huset...oavsett om det var av den två- eller fyrbenta sorten.
Han följde efter mig runt huset på natten för att se till att allt var okej.
Katter visste att de inte hade någon plats på vår bakgård. Och han var till och med så modig att jaga bort en prärievarg från huset en natt.
Ett skrämmande ögonblick för oss, men det visar hans ande och hans drivkraft att skydda oss.
Han var den BÄSTA storebrodern.
När vår dotter föddes sprang Linus fram till spjälsängen när hon började gråta och tittade sedan på oss som "ska du göra något?"
Han skulle sova på sängen så att han kunde se henne sova i sin spjälsäng.
Han följde henne runt i huset när hon började krypa och snusade ofta på henne för att se till att hon var "okej".
Hon lärde sig "snällt" (vår form av klappning) med Linus...han var så tålmodig med henne även om hennes "snälla trevliga" ibland var lite grov.
Han lät henne ligga på honom och brydde sig inte om när hon pratade med honom (högt ... delvis skrikande/skrik) och väckte honom från hans tupplur.
Han var ingen gosare, men han visste hur man tröstade dig när du var ledsen eller inte mådde som bäst.
Varje gång jag grät kom Linus fram och lade sig bredvid mig. När jag var stressad eller ledsen lät han mig krama honom (även om jag är säker på att han hellre inte ville att jag inte).
När jag var sjuk låg han på sängen med mig för att se till att jag var okej.
Jag vet inte hur han gjorde det, men han hade perfekt timing och skulle alltid få mig att må bättre...alltid.
Han fick mig att känna att han verkligen brydde sig.
Han var en komiker och visste inte ens om det.
Ibland fjäskade han när han hoppade upp på sängen eller soffan och såg sig omkring som "vem gjorde det?!"
Andra gånger fjäskade han och tittade på sin rumpa som "var kom det ifrån?!"
Han bet min rumpa (lekfullt) för att få både Colby och jag att skratta...Jag svär att han skyddade mig (och missade), men Colby tror att han skyddade honom.
Han gillade att lägga sig på våra kuddar på sängen, men dreglade bara på min... och lämnade en fin liten rund blöt fläck. Tack Linus.
Och för att inte tala om de slumpmässiga bajsränderna på kuddarna...men bara på kuddarna på min sida av sängen, aldrig Colbys sida.
Han var mild, men fastställde lagen när det behövdes.
Linus visste när han kunde spela hårt och när han var tvungen att hålla igen.
Han skulle bli riktigt exalterad över att se vår familj, men visste att han med de äldre och bebisarna behövde vara lugnare när han hälsade på dem.
Han visste att han inte kunde leka för grovt med valparna, men såg till att berätta för dem vem som var ansvarig.
Han skulle välta dem när han tyckte att de spelade för hårt.
Med de äldre hundarna jagade/vallade han dem på bakgården tills det blev för bråkigt och sedan fick han alla att ta en time-out för att slå sig ner.
Han var chefen.
Linus var kungen i vårt hus. Han hade alltid den bästa sitsen i huset eller den bästa platsen vid sänghuvudet (ovanpå alla våra kuddar).
När han blev äldre var han som en klok gammal morfar. Alla älskade honom ... han var snygg, hans päls var supermjuk och han lekte alltid och såg yngre ut än sin ålder.
Han var snabb och pigg ända till slutet när han inte mådde bra.
Veterinärerna berättade att hans hjärtsjukdom var så avancerad att de blev förvånade över att han inte visade tecken tidigare på att han inte mådde bra...men det var inte hans natur.
Han är tuff och jag känner att han inte ville att vi skulle oroa oss. Han var definitivt ledaren för vår flock.
Det har varit svårt att fokusera på sistone eftersom jag fortfarande är så ledsen...och det är svårt att titta på bilder på Linus för jag börjar bara gråta, men samtidigt får bilderna mig att le för jag föreställer mig alla de fina stunderna vi hade med honom.
Jag känner mig mycket välsignad och hedrad över att ha haft sju år med Linus (jag kom in i hans liv när han var sex).
Jag är ledsen att min ettåriga dotter inte riktigt kommer ihåg honom, men hon är väldigt lyckligt lottad som har haft Linus som vakar över henne och skyddar henne det första året av hennes liv.
Jag hoppas att Linus har roligt uppe i himlen...springer runt, jagar/valar andra hundar och leker med våra andra fyrbenta husdjur och tvåbenta släktingar där uppe.
Jag vet att jag kommer att se honom igen i mina drömmar och jag vet säkert att han kommer att vaka över oss eftersom det bara ligger i hans natur.
Tack för allt Linus! Jag älskar dig kompis...vi ses på andra sidan!
Till minne av
Linus
7 november 2004 – 7 maj 2018
Vila i frid, Linus. Vi älskar dig.
Kolla in fler av våra favoriter på vår nya valpchecklista.
