Jag dömer inte alla som har överlämnat ett husdjur – jag har också gjort det.
Nu slår jag vad om att det ändrade din uppfattning om mig åtminstone lite, och vilken typ av djurägare jag kan tänkas vara. Men läs gärna vidare innan du dömer.
Jag vet inte vad som har hänt på sistone men det har varit en enorm mängd diskussioner om att ägare överlämnar sina husdjur. Du vet de där vi hör att han "överlämnade sin hund på grund av allergier." Och ja, min första magreaktion är att säga till mig själv "det skulle jag aldrig göra" eller "det är hemskt", men sedan tänker jag tillbaka på dagen jag själv ställdes inför det dilemmat.
Alla konversationer jag har sett tenderar att vara med ett gäng människor som är intresserade av djurförespråkande, och de slutar i allmänhet med att 99 % av människor kommer till slutsatsen att överlämnande av ett husdjur =ond person.
Och även om jag hatar att höra många av de ursäkter som folk använder för att ge upp sitt husdjur, har jag varit på andra sidan. Jag är inte villig att automatiskt likställa varje ägare som överlämnar ett husdjur som ren ondska.
Jag var tvungen att ge upp min egen hund för flera år sedan, och det är något som förföljer mig till denna dag. Men när det kommer till samtalen vi har om att överlämna ett husdjur är det människor som jag som håller tyst. Vi delar inte med oss av våra egna berättelser, men vi kanske borde göra det.
Jag har sett båda sidor av problemet när jag arbetar med räddningstjänster och skyddsrum. Jag har sett ägare överlämna sina hundar av löjliga skäl som "han tuggade upp mina gardiner", men jag har också sett dem på andra sidan. Ägarna som är desperata efter hjälp, de som söker hjälp och de som är villiga att försöka allt som står i deras makt för att behålla sina husdjur.
Och ja, jag hör mycket fler historier om ägare som överlämnar hundar av till synes fåniga skäl snarare än de som är desperata efter hjälp. Det gör vi alla. Och jag tror att det är just därför vi ofta tänker "vilken fruktansvärd människa" så fort ordet överlämnande nämns.
Men så finns det människor som jag, en av de där "onda människorna" som fortfarande förföljs av minnet av att jag måste överlämna min hund.
När jag var 12 förlorade vi vårt hem i en brand. På den tiden bodde jag med min mamma och vår hund Joey. Det var inte en enkel "garaget brann ner" typ av brand, det var en brand "ditt hus är totalt totalt". Det hände mitt i natten, och rädslan för att bli instängd i en brinnande byggnad är en sensation jag aldrig har glömt. Som tur var kunde vi alla fly genom ett fönster.
Det enda positiva med att komma ut hela situationen var att lokaltidningen kallade mig en hjälte för att jag fick ut oss alla i tid. Så det betydde åtminstone att jag inte behövde förklara för alla i skolan varför jag skulle bära illasittande träningsoveraller under de kommande 6 månaderna.
Jag var 12 så många av detaljerna angående försäkringar och liknande var helt främmande för mig. Vad jag vet, och minns ganska tydligt, är att och helt plötsligt hade min mamma och jag, tillsammans med vår hund Joey inte längre någonstans att ringa hem.
Så där var vi, min mamma och jag, och vår lilla Labmix Joey. Inget hem, inga pengar och ingen aning om vad jag ska göra. Min mamma var tvungen att behålla sitt jobb och jag var tvungen att fortsätta gå i skolan. Vi hade ingen plats att hålla honom på under dagen, och vi hade ingen som var villig att ta hand om honom. Så beslutet togs att överlämna honom.
Jag skulle ljuga om jag sa att det här inte sliter på mig än i dag, med vetskapen om att vi var tvungna att "bli av med" vår älskade hund. Det gör det, och jag är säker på att det alltid kommer att göra det. Men tyvärr händer det skit ibland och det finns ingen lätt väg ut.
Alla har inte pengar att bara gå ut och köpa ett nytt hus. Och inte alla har vänner till familjen som är villiga att ta in dig och ditt husdjur under x lång tid. Alla har inte pengar att betala för ombordstigning. Alla har inte förmågan att vänta och försöka hitta en plats som är både prisvärd och villig att acceptera en stor hund.
Nu var Joey ungefär ett år gammal när detta hände, och han var en sån lycklig hund. I mitt hjärta visste jag att rätt familj skulle komma och älska honom lika mycket som vi hade gjort – men det gjorde det inte lättare. Det var en liten tröst för traumat att förlora både ditt hem och din hund under samma vecka.
Det slutade med att vi tog Joey till Michigan Humane Society under löftet att vi skulle behöva hitta en plan B om han inte blev adopterad. Men till min lättnad (och sorg när jag insåg att han verkligen var borta) adopterades han två dagar senare.
Ibland får människor en hund med allvarliga beteendeproblem. Ibland händer hemska saker utanför din kontroll, och att kunna ta hand om dig själv och dina husdjur kanske inte längre är genomförbart.
Så även om jag förstår de negativa reaktionerna på många av de fåniga anledningarna till att människor överlämnar sina husdjur, är jag försiktig med att klumpa ihop alla som har gjort det.
Det är därför du aldrig kommer att se mig säga saker som "den som överlämnar ett husdjur är hjärtlös." Jag har varit där, jag har gjort det, och det är inget jag tar lätt på.
Missförstå mig inte fel – saker som "min hund tuggade på min dörr så jag gör mig av med honom" eller "vi överlämnar vår gamla hund för att vi fick en valp" händer, och de gör mig riktigt förbannad. Men jag vet också att för varje 10 hemska berättelser vi hör om djuröverlämnande finns det sådana som min, om de som tvingas in i en taskig situation istället för att välja den.
Men vi hör inte om de berättelserna, det är inte de som delas som galningar, vi hör bara om de dåliga.
Så när jag ser alla dessa samtal om att överlämna ett husdjur brukar jag läsa och bara hålla käften, men jag kan inte låta bli och undrar om det finns andra där ute som jag som tycker att kommentaren "alla som överlämnar ett husdjur är onda" lite sårande. Om så är fallet är det här för dig – jag vill att du ska veta att jag inte tror att du är ond. Jag har varit i situationen att behöva fatta det där hjärtskärande beslutet, och det är inget jag skulle önska någon annan.
Jag förstår att överlämnande av ett husdjur är ett känsligt ämne, och jag förstår att överbefolkningen av härbärgen är hemsk. Men jag förstår också att det finns några människor där ute som har varit tvungna att överlämna ett husdjur av allvarliga skäl.
Så även om jag hatar att höra om hundar som överlämnas lika mycket som någon annan kan jag inte bara automatiskt döma dem. Några av dem är nog precis som jag. Människor som aldrig skulle ha övervägt att göra något sådant om inte något utanför deras kontroll hände, eller något de verkligen inte kan fixa.
Jag har fortfarande mardrömmar om den där branden, och jag vaknar fortfarande med tårar i ögonen när jag tänker på min kära lilla Joey. Det är inget jag vill återuppleva, men vissa händelser försvinner inte bara, hur gärna vi än önskar att de skulle göra det.
Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blir lite sårad varje gång jag ser kommentarerna "Jag skulle aldrig överlämna min hund" eller "de där människorna är hjärtlösa." Jag förstår var dessa kommentarer kommer ifrån, men kom ihåg att det finns giltiga skäl för att överlämna ett husdjur.
Det faktum att jag är en av de "hjärtlösa människorna" som överlämnade ett husdjur stör mig. Men kommentarerna i sig är inte det som verkligen gör ont, det är minnena av att förlora Joey som verkligen krossar mitt hjärta. Jag tänker ofta på Joey och jag kan bara hoppas att han hamnade i ett hem som älskade honom lika mycket som vi gjorde.
