Nuförtiden hör man mycket om termen "hundviskare" och de flesta förknippar termen med en viss hundtränare, Cesar Milan. Många tror att han skapade termen när det i själva verket är falskt. Begreppet hundviskare är egentligen ett begrepp som är lånat från hästträning, där vissa tränare eller hästviskare verkade kunna få hästar att lugna sig och acceptera träning eller acceptera en ryttare på ryggen. Deras metoder var ofta "tysta" (i motsats till mer traditionella bestraffningstekniker) för en iakttagare eftersom dessa tränare verkade få resultat av tysta viskningar. Nuförtiden har termen dock spätts ut och många använder termen löst. Det finns inte bara hund-, häst- och elefantviskare, utan det finns även en populär TV-show som heter Ghost Whisperer. Men tillbaka till hundviskare, vad handlar allt detta viskande om egentligen?
Den svåra sanningen är att termen hundviskare i många människors medvetande har upphöjts till någon typ av magisk koppling som en tränare har med en hund, eller någon typ av överlägsen insikt i hundbeteende. Problemet är att "hundviskning" eller användningen av termen hundviskare är 100 % oreglerad. Alla i Kanada eller USA utan erfarenhet kan kalla sig hundviskare. Även om ursprunget till termen innebär skonsam träning, kan vilken träningsmetod som helst användas, vare sig det är skonsamt eller bestraffande/missbrukande. Även om Cesar Milan är mycket respekterad av de flesta hundälskare, tycker många professionella tränare att vissa av hans metoder (som att lyfta en hund från marken, knacka på en hund och alfarulla en hund) är för bestraffande. Faktum är att flera tränare (inklusive Cesar Milan) som för närvarande kallar sig hundviskare, har stämts eftersom deras metoder har orsakat skador på hundar.
Så var är magin i hundviskning då; är allt fiktion och låtsasskap? Sanningen är att om vi ska se magin i traditionell "viskning", så är det egentligen bara en skarp förståelse för hundens beteende. Chockhalsband, stifthalsband och nya moderna anordningar för att kontrollera hundar saknar den grundläggande poängen med att "viska". Den punkten är att ledarskap, tillit och respekt är allt som behövs i de allra flesta scenarier för hundträning. Hundar i det vilda är flockdjur med en ledare. Den ledaren behöver inte använda en enhet för att hålla ordning på packningen; ledaren gör det genom vokaliseringsgester och kroppsspråk.
Ett bra exempel är en blyg eller blyg hund. Visst kan du närma dig en blyg eller blyg hund på ett självsäkert sätt och tvinga den att "lyda". En "äkta viskare" skulle dock inte göra det; han/hon skulle lugnt närma sig hunden, observera hundens kroppsspråk (öron, svans, ställning etc.) och reagera därefter. Den typen av tränare skulle ta sig tid att försiktigt hävda sitt ledarskap över hunden och samtidigt förtjäna hundens förtroende och respekt. Det kan ta tio minuter eller en vecka att lösa ett problem beroende på hundens historia, men inga kränkande metoder skulle användas. Denna typ av tränare har erfarenhet, ofta år och år av det. När han/hon närmar sig en hund (med självförtroende, utan rädsla) läser hunden som blir kontaktad och reagerar på alla typer av signaler. Dessa ledtrådar är subtila för båda parter och ofta sägs inga ord/ljud (eller några tysta ord/ljud).
I slutet av dagen kommer olika tränare att använda olika metoder för att uppnå sina mål. Vissa metoder är mer bestraffande än andra; ju mer bestraffande de är, desto längre kommer de att vara från termen "viskare". Magin hos en hundviskare är därför beroende av många års erfarenhet, tålamod, respekt och auktoritet. Den bygger också på att vara expert på att observera och förstå hundbeteende samt förstå hur hundar läser mänskligt beteende.
