Lucas hatar bilen.
Från den dagen vi hämtade honom på härbärget – när han plattade sig till en pannkaka för att slippa hamna i baksätet – till dagen då han barfmade in i sidofickorna på dörren, har Lucas aldrig någonsin varit bra i bilen.
Han går. Han dreglar. Han gnäller.
Cooper är inte bra i bilen heller, men inte för att han ogillar att åka i bilen. Faktum är att han många gånger kryper ihop och somnar. Han är inte bra för han vill skälla på alla och allt vi passerar. Åh, och gud förbjude en motorcykel kör upp bakom eller bredvid oss. I Coopers sinne är det som om zombies attackerar. Och allt det där plötsliga skället? Perfekt för förarens koncentration...
Hur som helst, eftersom min onkolog är så långt borta från mig men så nära mina föräldrars hus, har vi kört de 90 milen fram och tillbaka ofta. Så jag har tagit med godis och klickern (friskrivningsklausul:jag rekommenderar att klicker endast används vid stoppljus och så...).
Jag tror att vi gör framsteg.
Här är scenen från vår senaste resa ner från Indy. Det lilla vita huvudet är förresten min mammas hund, Otto, som kom för att stanna hos oss i några dagar.
Ser ut som en enorm förbättring, eller hur?
Hur gör era hundar i bilen? Vilka tips eller tricks har fungerat för dig förutom godsaker och klickern – och att trötta ut dem ordentligt innan åkturen?
