Tidigare var det en vanlig uppfattning att ormar inte kunde höra mycket, om något, eftersom de inte har några yttre öron och inte verkar reagera på ljud. Vetenskaplig forskning motbevisar dock denna vanliga missuppfattning.
Många människor inser inte att ormar har öron men de finns faktiskt där. Direkt bakom ögonen har ormar två öron precis som andra reptiler. De har inte extern öron (vanligtvis kallade öronlappar, nålar eller öronklackar), men de har små hål på sidorna av huvudet som är öronöppningar. Inuti varje litet öronhål finns ett fungerande inneröra men ingen trumhinna (trumhinnan) eller mellanörat.
Som tidigare nämnts har ormar inte yttre öron (topparna) eller trumhinnor som vi har, men de har fullformade strukturer i innerörat. Förutom deras innerörastrukturer har de ett ben som kallas fyrkantsbenet i käkarna. Detta ben rör sig något som svar på vibrationer medan de glider på marken.
Under många år var det oklart om ormar kunde höra ljud som inte var markvibrationer. Forskning har sedan dess visat att detta kvadratben faktiskt reagerar på luftburna vibrationer såväl som markvibrationer (tros bero på ryggradsnerver som har lett vibrationerna från huden som känner igen dem och får kvadratbenet att vibrera, hänvisat till som somatisk hörsel). Som med andra djuröron överförs denna rörelse (via ben) till innerörat och sedan skickas signaler till hjärnan och tolkas som ljud.
Tonhöjd (högt eller lågt ljud) mäts i Hertz (Hz), och hur tysta eller höga ljud är mäts i decibel (dB). Hertz är i första hand vad forskare har mätt för att avgöra om en orm har förmågan att höra eller inte. Vissa forskare fastställde att ormar kan upptäcka lågfrekventa luftburna och markvibrationer genom sina inre öron (i intervallet 50 till 1 000 Hz), men mycket är fortfarande inte förstått om exakt vad en orm kan höra. Vissa studier visar att deras högsta känslighet ligger i intervallet 200 till 300 Hz medan andra visar det i intervallet 80 till 160 Hz.
En person med stor hörselförmåga kan höra allt mellan 20 till 20 000 Hz. Samtidigt beskrivs 20 till 25 Hz som det lägsta ljud som en piporgel kan göra eller ljudet av ett lågt kattspinn, medan cirka 4 100 Hz är den högsta ton ett piano kan göra. Genom att använda denna kunskap vet vi nu att ormar bara kan höra vad vi skulle betrakta som lägre ljud.
Eftersom olika raser av ormar har använts för olika studier är det fortfarande svårt att göra ett övergripande uttalande om alla ormar och hörsel. Vi antar att alla ormar har liknande hörselförmågor eftersom de har samma öronanatomi, men det är möjligt att ormar från olika miljöer kan höra olika ljudområden.
Eftersom vi vet att den maximala känsligheten för en orms hörsel ligger i intervallet 200 till 300 Hz och den genomsnittliga mänskliga rösten är på cirka 250 Hz, kan vi fastställa att en sällskapsorm faktiskt kan höra dig prata med dem. Detta kan stödja vad många ormägare hävdar – att husdjursormar kan känna igen deras namn som de kallas.
