Jag har haft den här refrängen, praktiskt taget ett mantra, som jag har upprepat om och om igen. "När saker återgår till det normala..."
När allt återgår till det normala kommer jag att starta om mitt löp-/träningsplan med Cooper. När allt återgår till det normala ska jag äntligen sopa den smälta snön och sanden och isen ur garaget. När allt återgår till det normala kommer jag att köpa riktig mat i mataffären, inte bara något jag kan stoppa i mikrovågsugnen. När allt återgår till det normala kommer jag att svara på alla dessa e-postmeddelanden. När allt återgår till det normala...
Jag inser nu:jag behöver en ny definition av "normalt".
Lucas är okej. Vår mest skrämmande rädsla var att cancern satt i hans lungor. Att det inte fanns något vi kan göra. Tack och lov är så inte fallet. Tyvärr är hans ben långt borta och kommer att amputeras. Ännu mer olyckligt är att de tror att det redan kan ha spridit sig men att cellerna är för små för att synas på röntgen. För så brukar det vara. Vi väntar på biopsiresultatet från lesionen i hans fotled för att avgöra om han kan delta i en klinisk prövning som de genomför med ett kemomedicin. Om så är fallet kommer han att ha amputationen, sedan kommer han att ha en serie med fyra IV-kemobehandlingar med tre veckors mellanrum. Det speciella läkemedlet som ingår i den här studien har vissa GI-biverkningar – som aptitlöshet och illamående – men de ordinerar en medicin med det för att förhoppningsvis motverka dessa. Av allt att döma tolererar husdjur cellgifter mycket bättre än vad vi människor gör. Efter att ha gått igenom det skulle jag inte önska min bebis det, det är säkert.
Han har mycket ont och kämpar för att traska runt. Vi kan inte schemalägga amputationen snart nog. Han går på en hel hög med smärtstillande mediciner fram till dess, men det är inte kul – han pendlar mellan svettig och desorienterad till gråt och tempo när de avtar. När det gäller amputationen kommer jag att skriva om det separat när vi har mer spikat. Vi väntar bara på biopsiresultaten...
Under tiden behöver jag desperat skapa en ny normal. För självbevarelsedrift och förstånd.
Den senaste veckan har vi suttit och sovit i vardagsrummet och sörjt hans smärta och situationen. Håller sig nära. Tittar på. Gråt. Vår verklighet är att Emmett har överlevt långt efter sin ursprungliga prognos, vilket vi är omåttligt tacksamma för. Jag uppskattar varenda sekund med honom och finner mig själv bara se honom vara han. Men vi väntar också på att den andra skon ska tappa. Det är runt hörnet – vi vet bara inte vilken hörn. Och det är skrämmande.
Nu är vi i samma situation med Lucas. Väntar. Väntar på vad som händer och när – inte om – när han förvärras.
Även om det är vår verklighet, inser jag att det inte behöver vara vårt normala. Dagens inlägg på en av mina favoritbloggar, oh melvin (and yo jake), spikade det så perfekt. Gå och läs det inlägget. Jag väntar...
Vackert, eller hur?
Jag tar hennes ord till mig. Jag måste gå framåt, inte bara när det gäller att övervaka deras hälsa och schemalägga deras tester och administrera deras medicin, utan med livet och kärleken och all den glädje som följer med att vara så intensivt bunden till mina söta hundar.
Innan onsdagen hade jag några roliga inlägg uppradade. Efter onsdagen kände de sig oseriösa. Nåväl, jag ska damma av dem och lägga upp dem för jag måste fortsätta röra på mig. Visst, jag kommer att låta många saker glida tills vi har en plan för att ta hand om Lukeys ben. Jag jobbar framåt med några klientgrejer så att jag kan ta bort de två veckorna efter hans amputation för att göra allt jag kan för att hjälpa honom att återhämta sig.
Men jag måste gå vidare. Jag behöver en ny normal för att balansera livet med sorg. Jag behöver en ny normal för att gå och gör trots rädslan.
Tack så mycket för alla dina vänliga kommentarer, meddelanden och mejl. Jag kan inte ens berätta hur mycket de lyfte vårt humör när vi navigerade i det grumliga vattnet i förra veckan. Jag är så berörd och mer än tacksam över att vara en del av en sådan stödjande gemenskap. Var snäll och vet att om jag kunde krama varenda en av er, så skulle jag ha rätt i denna stund. Jag är så tacksam för dig. Tack.
