Farorna som svampinfektioner utgör är välkända för amfibier och fiskhållare. Ett antal svampar angriper även reptiler, men många har visat sig vara svåra att upptäcka och behandla. I Del 1 i den här artikeln diskuterade jag hur stress predisponerar reptiler för attacker och svampinfektioner hos ökenanpassade reptiler.
Reptiler anpassade till regnskogar och andra fuktiga miljöer är inte immuna mot svampangrepp, trots att svampar är vanliga i deras naturliga livsmiljöer. Problem noterades först i Green Tree Pythons inrymda i höljen som möjliggjorde liten luftcirkulation. Därefter fick vi veta att dessa ormar måste ha såväl fukt som luftcirkulation om de ska förbli fria från luftvägsinfektioner. Jag har funnit att detsamma gäller för bland annat Green Tree Boas.
Jag avråder från att täcka skärmar för att öka luftfuktigheten; Användning av luftfuktare eller manuell sprutning är att föredra. Tropicare luftfuktare/luftväxlare ger både fukt och luftcirkulation.
Svampar trivs i fuktiga miljöer, så man kan förvänta sig att vattenormar har naturligt försvar mot infektion. Ändå verkar många mer benägna för svampangrepp än landlevande arter. En annan problematisk art är Fly River Turtle. Den hudliknande beläggningen på deras skal verkar särskilt känslig för infektioner. Medan jag var på Bronx Zoo experimenterade jag med salt som botemedel/förebyggande...resultaten var blandade. Diamondback Terrapin, som naturligt lever i bräckta miljöer, är benägen att få skalsvamp när den förvaras i sötvatten.
Jag minns väl min första erfarenhet av detta fenomen – en vildfångad nordlig vattenorm som jag höll i en till stor del vattenmiljö utvecklade många hudblåsor. Sedan svarade Wayne King, reptilkuratorn för Bronx Zoo, på brevet jag skrev till honom (föreställ dig att kuratorn för ett stort zoo svarade per post till en 10-åring!) genom att föreslå att jag skulle byta ut vattensektionen mot en skål och ge en varmare solplats. Blåsorna försvann inom 2 veckor efter förändringen.
De vattenlevande elefantsnabeln och tentakelormar är alltför ofta plågade av envisa svampinfektioner. Behandlingen är fortfarande svårfångad, även om jag minns att försurning av vattnet visade sig vara till hjälp vid flera tillfällen.
Sköldpaddor verkar oftare drabbas av mykotisk sjukdom (svampinfektion) än ormar och ödlor. Jag har funnit att skalsvamp är vanligast hos softshellsköldpaddor (särskilt smalhåriga och kinesiska softshells), kanske för att deras läderartade skal lätt skadas och är öppna för sekundär infektion av svampar.
Hårdskalade sköldpaddor kan komma ner med skalsvampar om de inte är utrustade med torra bastplatser. Arter som rutinmässigt solar sig i solen (Map and Painted Turtles, Cooters, Sliders etc.) ska alltid ha tillgång till UVB-ljus och möjlighet att torka av ordentligt.
Olika aktuella krämer och exponering för UV-ljus har varit användbara vid behandling av vissa typer av skalsvampar; arbete inom detta område pågår nu, skriv gärna in om du behöver information om möjliga behandlingar.
Tyvärr uppvisar reptiler som tillfogats inre svampinfektioner (d.v.s. lever, njure, mjälte) ofta få symtom tills tillståndet har blivit allvarligt. Viktminskning är ibland uppenbar, så att regelbundet väga oroliga djur är alltid en bra idé.
Ketaconizol och andra mediciner har visat sig användbara för amfibier (en veterinärvän botade en gång en svampinfektion i min 21-åriga afrikanska klösgroda med Ketaconizol) och testas nu med vissa reptiler.
