Jag gick i fängelse för några år sedan – inbjuden att tala med deltagarna i Pixies Pen Pals hundträningsprogram på Lunenburg Correctional Center i Victoria, Virginia. Jag var lite nervös, men jag behövde inte ha varit det:utbildarna för programmet var professionella och kompetenta, fängelsepersonalen var välkomnande och stödjande, och männen i programmet var vänliga, uppmärksamma och ivriga att dela med sig av sina erfarenheter och visa mig deras hundar. Och hundarna var förstås underbara.
Jag lämnade fängelset den dagen med tårar i ögonen och en förnyad tro på människor, och tänkte att jag borde skriva en artikel om den återlösande kraften i partnerskap mellan arter. Andra artiklar stod dock på agendan och drivkraften för artikeln bleknade.
Jag var på en hundträningskonferens i höstas när jag stötte på Katie Locks, en av huvudtränarna från Pen Pals-programmet. Hon presenterade sig för mig igen och frågade sedan om jag kom ihåg mannen som satt bredvid henne. Jag måste ha sett tom ut, för hon flinade lite när hon presenterade mig för Rob, en av de numera utexaminerade, före detta internerna som nu jobbar professionellt som hundtränare! Efter lite samtal blev jag mycket imponerad av denna intelligenta, mjuka, milda man. Det var den push jag behövde för att äntligen skriva den här artikeln.
Några av mina andra kollegor är också involverade i utbildningsprogram för fängelsehundar. Brad och Lisa Waggoner, man och hustru tränare och ägare av Cold Nose College i Murphy, North Carolina, har deltagit i ett hundträningsprogram för fängelse vid Colwell Probation and Detention Center i Blairsville, Georgia, de senaste fyra åren. Liksom Katie får de en stor känsla av att de har lyckats av sitt arbete med hundarna och männen i fängelsehundträningsprogram som de arbetar med frivilligt.
Katie Locks är ägare till Lucky Dogs Training and More i Amelia Court House, Virginia. Sedan 2004 har hon arbetat med räddningar och individer för att stärka bandet med hundar genom träning. Hon tränar för Southside SPCA samt Lab Rescue av Labrador Retriever Club of the Potomac, är mentortränare för Animal Behavior College och är huvudtränare för Pixies Pen Pals.
Pen Pals startades 2001 och är verksam vid fyra fängelser i Virginia:Lunenburg Correctional Center, Buckingham Correctional Center, Deerfield Work Center och Fluvanna Correctional Center for Women. Katie övervakar programmen i de två första fängelserna.
Pat Miller: Hur, när och varför blev du involverad i ett fängelsehundprogram?
Katie Locks: Jag har arbetat i Virginia-fängelserna med Pixies Pen Pals sedan oktober 2009. Den tidigare chefen för programmet (som då leddes av Save Our Shelters, som nu sköts av FETCH a Cure) kontaktade mig och frågade om jag skulle vara intresserad av att träffa henne och besöka ett fängelse. Jag hoppade på tillfället att prova något nytt och annorlunda.
Pat: Var kommer hundarna ifrån som du använder i programmet? Vad ser du efter när du väljer ut hundar till programmet?
Katie: Hundarna som jag tar in till anläggningarna jag övervakar kommer från Southside SPCA i Meherrin, Virginia – en liten, privat ideell organisation som drivs av en liten personal och ett stort nätverk av frivilliga på landsbygden i centrala Virginia. Jag har ett nära samarbete med assisterande direktören, Francee Schuma, och vi träffar och utvärderar hundar regelbundet. Vi letar efter de hundar som inte riktigt är redo att gå på adoptionsevenemang men har mycket att erbjuda. Vanligtvis är det "underdog" som jag tar in. Det finns inga fastställda kriterier; vi är alltid hoppfulla att vi genom tålamod och lite träning kan vända hundens framtid.
Pat: Hur väljs interner ut till programmet?
Katie: Jag väljer inte ut de mänskliga deltagarna i programmet. De väljs ut av kontaktpersonerna jag arbetar med på fängelset, och kriterierna är ganska strikta. De män som väljs ut till programmet måste vara avgiftsfria i två år, får inte ha haft några djurplågerirelaterade eller sexualbrott, och de måste vara "modell"-fångar och vara berättigade till hedersboende.
När de väl är en del av programmet måste de följa utbildningsschemat och visa respekt för hundarna och andra förare. Vid den tidpunkten har jag input om deras fortsatta lämplighet för programmet.
I Lunenburg finns i allmänhet 12 män och sex hundar i programmet vid varje given tidpunkt, och i Buckingham, fyra män och två hundar.
Pat: Väljer många interner att arbeta med hundar efter att de släppts? Håller de kontakten med dig?
Katie: Vissa vill fortsätta, antingen på frivillig basis eller som en karriär. För de flesta killar har detta inte blivit en karriär på grund av den tid det tar att bygga upp ett företag eller svårigheten att hitta anställning med anläggningar som är villiga att anställa dem.
Jag har fått några genom åren att kontakta mig för professionell rådgivning och stöd och uppdatera mig om deras framsteg på utsidan.
Pat: Vilka är målen med programmet? Hur fungerar det?
Katie: Det är en helcirkeleffekt. Hundarna kommer in i programmet för att de behöver en andra chans att lära sig nya färdigheter, och männen som tränar dem behöver en andra chans att utveckla sin potential och känsla av självvärde. Så målet med programmet är att rehabilitera människor och hundar genom ett ömsesidigt förtroendesystem.
Hundarna vistas med de intagna i sina celler. Vissa anläggningar har enmansceller och andra har tvåmansceller, men förhållandet är två förare per hund i alla anläggningar.
Jag går till anläggningarna en gång i veckan för att utvärdera, övervaka och lära ut nya färdigheter till hanterarna. Hundarna stannar i vårt program tills de är adopterade eller ett långsiktigt fosterhem kan hittas. De intagna stannar i programmet så länge de har tillåtelse och fortsätter att uppfylla programmets kriterier.
Männen har pågående kursarbete och avancerar till högre färdighetsnivåer när de har slutfört varje nivå (d.v.s. nybörjare, sekundär och primär hanterarstatus). Varje nivå tilldelas sju till tio böcker och videor som de måste läsa/visa. De intagna måste skriva rapporter, göra prov och klara en kompetensbedömning.
Pat: Vad lär sig hundarna? Vilka träningsmetoder används?
Katie: Det första hundarna måste lära sig är att lita på. När det väl finns en god relation och band med föraren börjar de lära sig grunderna (sitta, ner, vänta, stanna, komma, gå i koppel, lådaträning, husträning, bra uppförande). När hundar väl är skickliga i grunderna, män får lära dem lite roliga saker (rulla över, spela död, vinka).
Vi främjar endast positiva träningsmetoder genom att använda incitament som mat, leksaker, beröm och tillgång till roliga saker.
Pat: Hur placeras hundar i hem efter att de slutfört programmen? Om det finns en väntelista för adoptanter? Är hundarna vanligtvis lätta att placera?
Katie: Hundar publiceras på FETCH a Cure-webbplatsen och via Petfinder och förblir i programmet tills de antas.
Jag önskar att det fanns en väntelista! Vissa hundar är med i programmet mycket längre än nödvändigt. Hundarna i sig är för det mesta fantastiska, men vi har helt enkelt inga adoptanter som står i kö.
Pat: Vad är din favoritsak med programmet?
Katie: Jag älskar det faktum att hundar som behöver lite hjälp och människor som behöver lite hjälp får hjälpa varandra, ibland utan att inse vilken enorm inverkan de har på varandra. Jag har sett många män förvandlas genom det här programmet och bli ansvarsfulla, omtänksamma individer som bättre kan hantera livet på utsidan på grund av detta program.
Pat: Vad anser du vara din största framgång hittills?
Katie: Den största framgången är att se den känsla av prestation som dessa män känner när deras hund adopteras av en familj som är mycket tacksam och uppskattar allt deras hårda arbete och ansträngning.
Det här programmet har förändrat mitt liv och hur jag ser på människor i allmänhet. Det finns gott i alla om du är villig att se det.
Lisa Lyle Waggoner, CPDT-KA, PMCT, CSAT, och hennes man Brad Waggoner, CPDT-KA, KPA CTP, är ägare till Cold Nose College i Murphy, North Carolina. Waggoners har varit involverade i hundträningsprogrammet, "RESCUED:Saving Detainees and Dogs One Life at a Time," vid Colwell Probation and Detention Center i Blairsville, Georgia, sedan det startade för fyra år sedan.
Pat: Hur och varför blev du involverad i RESCUED-programmet?
Lisa: Min pappa var psykolog i högsta säkerhetsfängelser när jag växte upp. Han hade en doktorsexamen i psykologi och lobbat för att använda positiv förstärkning kontra straff vid rehabilitering av fångar. Det fanns många gånger han var en visselblåsare och stod upp mot fångars misshandel.
2004, när jag körde till Maryland för att gå en veckolång hundträningsinstruktörskurs på Peaceable Paws, körde jag förbi ett fängelse och tänkte på min pappas arbete. Det var då jag först hoppades att en dag få vara med i ett hundträningsprogram i fängelse. När Brad och jag kontaktades om att implementera ett hundträningsprogram inom Colwell Probation and Detention Center var det lätt att säga "Ja!"
Pat: Varifrån kommer hundarna som används i programmet?
Brad: Hundarna kommer från två skyddspartners i programmet, Castoff Pet Rescue och Humane Society Mountain Shelter, båda i Blairsville, Georgia. RESCUED är ett 10-veckors program som matchar en fånge med en hund i behov av vård och patientträning.
Vi väljer inte ut hundarna för programmet. De två grupperna har dock gjort ett bra jobb med att välja ut hundar som bara har allmänna träningsbehov, i motsats till allvarliga beteendeproblem.
Pat: Hur väljs interner ut till programmet?
Brad: De fångar väljs ut att delta i programmet efter en omfattande ansökningsprocess som inkluderar en uppsats, en grundlig bakgrundskontroll av deras brottshistorik och en bedömning av deras institutionella beteende. När den häktade framgångsrikt har genomfört den första delen av processen intervjuas han av en panel. Därefter fattar styrelsen ett beslut om vem som ska fylla de lediga handläggartjänsterna.
Pat: Väljer många interner att arbeta med hundar efter att de släppts?
Lisa: Det är bara två som vi känner till som från början började arbeta med hundar. En som anställd på internat/daghem/träningsanläggning och den andra som veterinärassistent.
Pat: Håller de kontakten med dig?
Lisa: Många gör det och det är en fröjd att fortsätta höra från dem via e-post eller genom att hålla kontakten via Facebook.
Pat: Vilka är målen med programmet?
Lisa: RESCUED är det första hundräddningsprogrammet inom Georgia Department of Corrections. RESCUED lär ut livskraftiga jobbfärdigheter som gör det möjligt för män att få arbete när de återinträder i sina samhällen. Som Diane Hassett, föreståndare för anläggningen säger, "Detta ger dem en chans att bli "räddade" från svängdörren till fängelse."
De fångar lärs också ut användbara färdigheter och får förmånen att få utbildning på jobbet, vilket hjälper till att stärka deras grund som produktiva medborgare.
Förutom positiv hundträning och ett groomingprogram har programmet utökats till att omfatta ett antal andra program som erbjuds av olika organisationer. Dessa inkluderar en grundläggande djurhälsokurs undervisad av Dr. Patti Barnes och Dr. Dwaine Zagrocki från Union County Pet Hospital, klasser i första hjälpen för husdjur och HLR undervisade av Brad, och en mängd olika klasser om att bygga ett CV, färdigheter i att söka jobb, problemlösning, datorkunskaper, småföretag och pengahantering och ilskahantering. Dessutom kan fångar få ett certifikat i grooming genom en kurs som erbjuds av Central Georgia Technical College.
Pat: Hur fungerar programmet?
Lisa: Tre hundar från varje skyddspartnerorganisation väljs ut för varje 10-veckors RESCUED-program. I juni 2012 inhystes de sex männen och de fyra hundarna i ett 216 kvadratmeter stort rum, som inkluderade sex kojer, fyra hundlådor och ytterligare hundredskap. Efter det framgångsrika första året av programmet gav Georgia Department of Corrections Colwell tillstånd att utöka programmet och utrymmet det upptar. Männen och hundarna bor nu tillsammans i en 1 100 kvadratmeter stor sovsal som även inkluderar sex dubbla kojer, en bad- och en trimningavdelning och ett bibliotek med positiva hundträningsböcker, DVD-skivor och publikationer som donerats av hundtränare från hela landet USA.
Det totala antalet män varierar, men det finns alltid minst sex hundar och sex förare, tillsammans med två eller tre mentorfångar. Mentorfångarna är män som har slutfört det föregående 10-veckorsprogrammet och förblir involverade fram till deras releasedatum. Colwell är ett minimiskydd och skyddstillsyn, så vistelserna är mycket kortare än i fängelser med högsta säkerhet.
Vi ägnar en förmiddag i veckan till att lära deltagarna positiv hundträning, vilket inkluderar grundläggande familjemanier, smidighet för skojs skull, en två timmar lång presentation om hundens kroppsspråk och hundkommunikation, och en session om noswork, tillsammans med presentationer om inlärningsteori, första hjälpen för husdjur och HLR.
Hundar stannar vanligtvis i programmet under 10-veckorspasset, men om en hund inte adopteras i slutet, stannar hunden ofta i programmet tills den hittar sitt eviga hem, även om vissa hundar kan gå tillbaka till skyddet. De två partnergrupperna ansvarar för adoptionerna.
Ibland adopterar männen i programmet hundarna de har arbetat med, även om vissa av dem inte kan på grund av livssituationer när de släpptes. Men att hitta hem åt hundarna blir lättare nu när vi har två nya skyddspartners, och Georgia Department of Corrections har tillåtit anläggningen att ha en Facebook-sida för programmet. Public Affairs Office är också mitt uppe i att sätta ihop en video om programmet som snart kommer att släppas, som vi räknar med kommer att bidra till att främja adoptioner.
Pat: Vad gillar du med programmet?
Lisa: Förmågan att se den fantastiska förvandlingen hos männen (liksom hundarna). Vi ser deras attityder och deras ilska smälta bort när de börjar lära sig med sina hundar. Det är också så otroligt att se dem inse att positiva tekniker också kan tillämpas på människor. Det är uppenbart att se att programmet har en kraftfull effekt på männen, vilket framgår av kommentarerna jag fick efter förra veckans träningspass:
Fånge Carlton, nu mentor, säger:"Mentorskap var inte vad jag förväntade mig. Det var svårare. Jag har skött konstruktionsteam förut, men det var inte av den här omfattningen. Det har utökat min ledarskapsförmåga. Jag har nu ett annat sätt att undervisa och leda människor.”
Fånge McGraw erbjöd:"Det har varit en underbar lärorik upplevelse. Jag var inte ute efter att bli kär i en hund. Jag letade egentligen bara efter en väg ut ur den andra sovsalen, men vi har alla kommit ihop. Vi har lärt oss mer av hundarna än de har av oss, särskilt tålamod. Dessa hundar har haft ett hårt liv i skyddet och det är fantastiskt vad du kan lära dem. Om de kan lära sig så kan vi också. Allt är möjligt.”
Fånge Fulkerson sa att för honom:"Det har varit en utmaning att arbeta med andra människor och en utmaning för oss själva. Vi måste föregå med exempel. Vissa av oss har svårare att följa integritet, men vi har lärt oss att integritet handlar om att göra rätt sak utan att någon tittar. Hundarna vill bli älskade och vi vill bli älskade.”
Och Andrew Holcomb, en före detta examen som nu arbetar som långdistanslastbilschaufför, sa till mig den här veckan via Facebook:"RÄDDAD-programmet lärde mig att det finns mer i livet än jag själv. Jag bryr mig faktiskt om mer än mig själv nu. Det förändrade min syn på livet tillsammans. Det lärde mig hur man älskar och bryr sig om andra och oavsett vad, alltid gör det rätta.”
För Brad och mig blir det bara inte bättre än så!
Pat: Finns det något du skulle ändra i programmet om du kunde?
Lisa: Inte en sak. Vi har ett fantastiskt team av individer som är involverade i det här programmet och vi tror alla att vi gör skillnad i männens och hundarnas liv. Överintendenten tog nyligen fram ett förslag om att omvandla den lediga gymnastiksalen (som aldrig har använts) till en ny anläggning där fler män och hundar kan vara med i programmet, samt ett adoptionscenter där hundar enkelt kan stanna och vänta på sina för alltid hem om de inte är adopterade.
Pat: Vad anser du vara din största framgång hittills?
Brad: Alla inblandade i programmet ser acceptansen och utvidgningen av programmet som dess största framgång. Hittills har 74 fångar genomfört programmet och släppts. Av dessa fortsätter 67 procent att vara produktiva medlemmar i vårt samhälle.
I’d like to tell other trainers, “If you have a chance to volunteer for such a program, jump on it!” We’re honored to be involved.
