Har din katt problem med att hoppa upp på sin favoritfönsterbräda? Sköter han sig inte lika bra som han brukade? Han kan ha artros. Även om kroniska inflammatoriska tillstånd som artros är väldokumenterade hos hundar, har de historiskt sett varit underdiagnostiserade hos katter. Faktum är att förekomsten av artros hos katter är mycket högre än man tidigare trott, och kan vara en betydande orsak till smärta hos vuxna och geriatriska kattdjur. Den här artikeln kommer att täcka orsakerna och symtomen på artros hos katt, tillsammans med råd om att hantera och behandla tillståndet för att hålla din katt så bekväm som möjligt.
Artros innebär skador och förlust av brosket som hjälper till att skydda lederna, vilket orsakar ben-på-ben-kontakt. Denna kontakt orsakar kronisk inflammation, benombyggnad och smärta.
Orsakerna till artros hos katter är inte lika välkända som de är hos hundar. Hos hundar orsakas artros vanligtvis av ett underliggande tillstånd (höftdysplasi, armbågsdysplasi, korssjukdom, etc.). Hos katter är den definitiva orsaken vanligtvis inte identifierad men kan också bero på ett underliggande tillstånd som leddysplasi, tidigare trauma, etc.
Tecken på artros hos katter kan vara ospecifika. En ovilja att hoppa, minskad grooming, en förändring i attityd och/eller aptitlöshet har dokumenterats hos de drabbade.
Många kattägare kommer att märka dessa förändringar hemma, men eftersom de inte är de klassiska tecknen som är förknippade med ledsmärtor (d.v.s. hälta, träningsintolerans och smärta), kan de bli obedömda, odiagnostiserade och obehandlade. Metoder för att bedöma smärta hos katter, både subjektivt och objektivt, utvecklas för att hjälpa till att förbättra diagnosen av detta vanliga tillstånd.
På grund av sin ringa storlek, smidighet och smidighet kan katter ofta tolerera en anmärkningsvärd mängd ortopedisk smärta. Ortopediska undersökningar involverar vanligtvis att observera rörlighet och palpera (fysiskt manipulera) lederna för att känna efter svullnad, förtjockning eller minskat rörelseomfång. Men stressen med veterinärbesök, tillsammans med kattens förmåga att dölja obehag, gör ortopediska undersökningar svåra även för den mest erfarna läkaren.
Ledskador är lättast att visualisera och diagnostisera med röntgen. Mer sofistikerad bildbehandling kan bli rutin vid geriatriska kattundersökningar, men används för närvarande oftast endast när det är kliniskt motiverat.
En väl avrundad integrativ eller holistisk terapiplan som har utformats individuellt för den drabbade katten bör ge bästa lindring och hjälpa till att förhindra ytterligare ledskador.
Behandlingen kretsar främst kring livsstilsförändringar. Korrelationen mellan övervikt och artros är väl dokumenterad hos hundar, och sunt förnuft skulle tyda på att en parallell situation gäller katter. Sålunda kan det antas att en hälsosam vikt och kroppsbetyg främjar den allmänna hälsan och bör vara ett huvudmål för terapin vid alla kroniska tillstånd som drabbar katter, inklusive artros. Säker motion (med ägarmedverkan och tillsyn) bör också övervägas. Att tillhandahålla mjuka sängkläder, placera mat- och vattenskålar i lättåtkomliga områden och implementera ramper eller trappor kan hjälpa till att förhindra ytterligare ledskador.
En mängd olika kosttillskott och örter kan hjälpa till med artros hos katt, men se till att arbeta med en holistisk eller integrerande veterinär innan du börjar med din katt med något nytt.
Kallterapeutisk laserterapi, akupunktur och sjukgymnastik har alla visat sig vara fördelaktiga vid behandling av kronisk inflammation hos människor och djur, och bör övervägas i en terapiplan för katter som drabbats av artros. Det är dock viktigt att överväga temperament innan du utför sådana behandlingar, eftersom stress under eller från dessa procedurer kan påverka geriatriska katter negativt.
Konventionell farmakologisk intervention kan innebära antiinflammatorisk medicin och/eller smärtstillande medicin. Eftersom katter som drabbats av artros vanligtvis är äldre och kan hantera ytterligare underliggande tillstånd, bör försiktighet iakttas, och en veterinär bör alltid konsulteras innan någon medicin ges.
Framsteg inom veterinärdiagnostik, tillsammans med skarpsinniga kattägare, kastar ljus över den verkliga förekomsten av artros hos katter, men tillståndet är fortfarande underdiagnostiserat. Om din katt blir äldre, håll utkik efter milda beteendeförändringar som kan tyda på obehag, och inkludera rutinmässig veterinärutvärdering som en del av hans vård. Tidig upptäckt och en väl avrundad terapiplan kan lindra svårdiagnostiserad artrossmärta, hjälpa till att förhindra att problemet förvärras och ge livskvalitet för din äldre kattunge.
En nyligen genomförd studie granskade röntgenbilder tagna av katter över 12 år. Röntgenbilderna hade tagits för problem som inte var förknippade med artros eller ledvärk. Ändå noterades bevis på artritiska förändringar hos över 90 % av dessa katter, även om endast en mycket låg andel diagnostiserades eller behandlades för tillståndet.
Dessa fynd tyder på att äldre katter bör övervakas och noggrant utvärderas av en veterinär för eventuella subtila tecken på artros, eftersom tidig intervention kan förhindra ytterligare ledskador och smärta. Artros är en progressiv sjukdom, men smärta och efterföljande ledskador kan hanteras och behandlas med livsstilsförändringar och stödjande vård.
