Den enorma, vattenlevande, säckhudade Titicacasjögrodan (Telmatobius culeus ) har fascinerat mig sedan barndomen, när jag först stötte på en grupp på Bronx Zoo. Jag återvände gång på gång för att stirra när de ovanliga bestarna – den största av världens vattenlevande grodor – gjorde "armhävningar" på botten av sitt kalla akvarium (de andas till stor del genom sin lösa hud och vaggar fram och tillbaka för att öka området som är exponerat för vattnet). Eftersom grodorna levde så länge – nästan 30 år i ett fall – kunde jag arbeta med samma individer som jag tidigare sett när jag började min djurparkskarriär.
Bronx Zoos grodor var de enda i sitt slag i fångenskap. De klarade sig bra på sällsynta matningar (deras ämnesomsättning är otroligt långsam) av minnows och daggmaskar, och ägg producerades några gånger. En eller två kopplingar kläcktes, men grodyngeln tog alltid ut snabbt. Uppfödning i fångenskap var en prioritet, eftersom de bara finns i Titicacasjön, 12 000 fot över havet på gränsen mellan Peru och Bolivia (se bild), och höll på att ätas upp och förorenades i befintliga förhållanden.
Jag lärde mig att eftersom Titicacasjön har lite vattenutflöde, samlas salter och mineraler. Jag experimenterade därför med pH och salthalt, men utan resultat – det sista exemplaret dog i början av 1990-talet.
Jag är glad att kunna rapportera att Denver Zoo nyligen har slagit sig ihop med ett peruanskt universitet (Universidad Peruana Cayetano) för att studera Titicacasjögrodan i dess Andinska hem och för att föda upp den i fångenskap.
Ansträngningen kommer i rätt tid – även om den klassificeras som Kritiskt hotad av IUCN fortsätter grodorna att skördas och är nu källan till en trendig dryck som kräver att de flåddes levande och slängs i en mixer! De är oskyddade på den bolivianska sidan av sjön, men peruanska tjänstemän konfiskerade och släppte nyligen 4 500 individer som var avsedda för bord eller mixer.
Fjorton släktingar till Titicacasjögrodan, mest inhemska i isolerade bergsmiljöer, hotas av utrotning. Så det var glädjande att höra att ett museum i Bolivia (Museo de Historia Natural Alcide d’Orbigny) nyligen har lyckats föda upp vattengrodan (Telmatobius hintoni ), och att grodyngeln närmar sig mognad.
Förutom att hjälpa till med bevarandet av den utrotningshotade vattengrodan, kommer lärdomar om dess fångenskapsvård förhoppningsvis att vara tillämpliga på Titicacasjögrodan och besläktade arter.
